När du är ute och går, tänker du på hur mycket död du har runt omkring dig då?
Under dig, bredvid dig, jämte dig. Hela tiden.
Hela tiden dör det någon, hela tiden föds det någon ny liten person, som slutligen ska sluta som oss alla.
Våra liv blir formade efter slumpen, hade jag gått lite för tidigt över vägen idag hade jag blivit överkörd, hade jag gått för sent hade jag blivit överkörd. Nu gick jag när jag gick, och då hände ingenting.
Slumpen avgör så mycket som vi inte ens tänker på.

Just nu sitter det någon alkoholist någonstans och dricker sig redlös/har somnat berusad på någon parkbänk i Stockholm och önskar att livet tog slut.
Samtidigt ligger det någon dödssjuk människa på ett sjukhus och hade kunnat offra så mycket i världen för att få leva.

Jag åkte bil igår, hade ont, var fruktansvärt ledsen på allting och tänkte för mig själv att "Om jag aldrig blir frisk från det här så är det ingen mening med att finnas kvar. Att lida sig igenom dagarna är inget bra liv". Strax därpå möter mamma en bil i en kurva, som har för hög fart och det är is på vägen.
Tror du det gick många tankar genom mitt huvud då?
Det hade kunnat sluta där, det hade vart som om någon hört mig och fixat det åt mig.
Eller, så var det slumpen, jag hade kunnat krocka, jag hade kunnat dött, men jag gjorde inte det, jag tänkte istället att det var en himla tur att mamma kör skickligt och kunde väja för bilen. Kanske ska man inte tänka så, det hade kunnat hänt där, bara några sekunder efter. Det är läskigt.